Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
»De uppgifva saken»! Berthas röst var hes. Hugo skuggade
ögonen med handen och stirrade på det nu orörliga fågelparet.
Plötsligt tycktes hanen hafva fått en ny tanke. Han sänkte med
en härd, kantig rörelse näbbet ned mot den motspänstiga qvisten och
gaf den ett hugg, så att små skärfvor af barken flögo omkring hans
hufvud. Honan följde hans exempel; inom kort var virket deladt i
tre stycken, hvilka med feberaktig brådska infördes i boet.
Bertha drog en lång suck af lättnad, hennes ögon och kinder
brunno, men hon undvek att se på Hugo.
»Vi få väl gå ned nu?» sade hon.
»Och formligt tillträda vår långa väntan. Ja, om vi ej —?»
»Hvad, Hugo?»
»Kunde bo i två rum, men —»
»Men jag har ju redan ett sådant litet bo; der fattas ingenting,
som kan behöfvas för ett par anspråkslösa menniskor. — Du får dock
tillåta mig att taga emot elever i en del moderna handarbeten.»
»Det förstås, att vi båda få arbeta.»
De sågo hvarandra gladt och frimodigt in i ögonen; derpå lade
han med ett egendomligt raskt tag, så olikt hans nyss så slappa
rörelser, hennes arm under sin.
»På hemvägen tala vi närmare om detta, min Bertha», sade han
med ett djupt befriande andetag, såg upp mot ruinen och lyfte på hatten.
Kajparet satt der uppe midt i solskenet utanför sitt påbörjade bo,
vinden kom rakt från skogen, med famnen full af doft från det
frambrytande vårlifvet, töcknet öfver staden lättade sig, och frän husens
skorstenar vajade krusiga rökplymer.
»Nej, hör bara på lärkorna, Bertha!»
»Ja och humlorna, dul Nu ha vi verkligen fått vår.»
Med taktfasta steg gingo de ned för åsens sluttning och böjde
in på gångstigen, som förde mot staden och det blifvande hemmet.
Leo Tolstoy,
Ett stycke rysk psykologi
af Nils Erdmann.
|Ö omanen har i vår tid blifvit mer och mer psykologisk. Särskildt
gf)\ är det förhållandet med den franska romandiktningen. Smaken
låter bestämma sig af det tidslynne, som herskar, och detta är
ej naivt, ideelt eller omedelbart, men starkt reflekterande, positivt och
pessimistiskt. Man vill se icke blott det yttre, men den makt, som
bestämmer det; icke blott sjelfva handlingen, men allt detta, som
föregår, d. v. s. hela serien af förnimmelser och stämningar, af
medvetna eller omedvetna föreställningar och intryck, som i den apparat,
hvilken kallas en meuniskosjäl, alstra detta yttre och utbilda det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
