Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af breda hällar man den trappan lagt,
Som från altanen ner till marken ledde,
Och krukor, tyngda af sin blomsterprakt,
På balustradens smala kant sig tedde,
Och nedanför med rosenträn som vakt
Tvärhuggna, gröna mattor ut sig bredde,
Och så man kunde ner åt parken se,
Der blicken dog i någon mörk allé.
Hvar sommardag, då solens guldström flöt
I all sin varma, rika glöd till jorden,
Och mången vacker blomma kalken slöt,
Af^jus och värme halft förlamad vorden;
Hvar sådan dag man på altanen sköt
En hvilstol fram emellan blomsterborden.
En hvilstol, der en stackars sjukling låg,
Som mera blek för hvarje dag man såg.
Se’n hände der detsamma dag för dag,
Så länge söm den hulda sommarn räckte,
Naturens glada, tjusande behag
En skymt af lifvets fröjd hos henne väckte;
En hand, som genomskinlig var och svag,
Hon fram om rankan ut i solen sträckte,
Men, sedan så hon legat en minut,
Brast hon hvar dag i bittra tårar ut.
Och hon, som skulle dö, bars till sitt rum
Att lifvets prakt och rika fägring glömma.
Hon lades i en dager blek och skum
Att ej om ljusets varma färger drömma,
Och luften inne der var frisk och ljum,
Ty solen fick i den sitt qvalm ej tömma;
Men hvarje dag hon kom dock ut igen
Att njuta och förtvifla en gång än.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>