Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
på verldens salutorg. Men då hade »Fader Luther» måst bli
tiggarmunk; och det skulle ej varit gynsamt för protestantismen.
Eller hvad tror pastorn?
Senaste årtiondes dikter har förf:n i grund missförstått*). Det
visar hans bannlysningsbulla öfver Ibsens »Et Dukkehjem».
Särskildt är det Noras svar på Helmers förklaring, att hon är
först och främst hustru och mor: »Det tror jag icke längre på.
Jag tror att jag först och främst är människa», som utgör
grunden till pastor Færdens förkastelsedomar.
Han motiverar dessa mer okonstladt än jag hört något af
de många öfriga anfallen på »Et Dukkehjem» motiveras:
»Samhällets sedliga auktoritet och sedliga institutioner» äro
detsamma som »Gud», förklarar han uttryckligen midt på sid.
33, och utgöra »det enda som har någon sannolikhet i sig att
kunna hålla samman makar». Den s. k. kristna staten är
således för honom en fullt realiserad teokrati. Då är ej
underligt att han öfver hufvud anser onödigt att gifva skäl för något
påstående; att ban vet sig kunna bara diktera med omedelbar
hänvisning till författningsparagrafer, kraftvunnen häfd och de
ultra-konservative statsmcdlemmarnes opinion.
Af clet personliga samvetsarbetet i Et Dukkehjem har han
påtagligen förstått intet. Han tror stycket vara ett anfall på
äktenskapet, på monogamiti, i stället för att det är det starkaste
försvar derför som hittills är skrifvet. Han är således
otillräknelig vid detta tillfälle.
Erkännas bör — ty man bör passa på att erkänna, när
pastor Færden är rolig på annat sätt än det ofrivilliga — att
hans förslag om att ersätta det gamla symboliska tecknet,
vigselringen, med en resväska eller nattsäck, hvilken brudgummen
högtidligen öfverlemnar åt bruden, så att hon alltid må vara
färdig att fylla sin »första,- pligt, pligten som »människa»;
erkännas bör, att detta är roligt. Det passar bra som ett farligt
skämt öfver många nutida dikter; ehuru det tillfälligtvis har den
oturen att icke alls träffa Ibsens sorgespel, der öfverdrift ej finnes.
*) Ibland beslår förfin själf sina påståenden med citat ur ifrågavarande
dikter, alldeles som hade han nedskrifvit det första i brådskan och sedan glömt
att stryka ut det. Sådant händer. Man läste fÖT någon tid sedan i denna
tid-skrifL några rader som red:n måtte »glömt att stryka ut». I dem sidoordnades
parti-skriften »Kvindespörgsmaalet» med en svensk historisk utredning af samma
vidtomfattande samfunds frågas senare öden: >Ora reaktionen mot qvinnofrågan».
Törhända var dock mången, i likhet med mig, tacksam för brådskan den gången.
Den föranledde mig att åtskilliga gånger omläsa fröken Keys tanke- och sakrika
uppsats i ämnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
