Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
Bergslagsskizzer.
Af Christina Wittrock.
I. ’
Sj[torgrufyan bearbetades icke nu längre. Hur skulle det ha kunnat
(y, vara möjligt? Hon var ju alldeles pin full af vatten. Det klara
sjögröna grufvattnet stod ända upp till kanterna. Svarta block af
järnrik malm hängde utöfver henne eller reste sig brant och omgäfvo
henne på tre sidor. På den fjerde sluttade sakta en vacker, len, grön
äng med fin hvitklöfver och susande blåklockor ända ned till brädden.
En liten eka låg fästad med en fånglina vid en gammal murken stake
i gräskanten. Den var bjärt målad i hvitt och rödt; de lätta fina
årorna voro upplagda, och grufvattnets trolösa böljor plaskade kring
dess tvärhuggna staf. Ofvanför grufbranterna gnisslade »konsten».
Den var nytjärad och luktade starkt. Barnen kunde stå timtals och
bara titta på hur dess stora ofantliga träbockar tecknade sig mot den
blå himlen, och hur de två långa jättelika ledningarna af träslanor
långsamt gledo fram och tillbaka, ömsevis en ät hvardera hället, emellan
bockarna. Ögat följde dem ända till den punkt, der de tycktes falla
pä knä. Ty de bildade verkligen ett rörligt knä, som gick ibland ned,
ibland upp; det dök ned i grufschaktet och pumpade upp vatten som
sedan fräste och skummade upp ur pumpstocken och föll ned i den
gamla trärännan och rann bort öfver gräsmattan. »Konsten» pumpade
ur Södergrufvan, ur Kung Karls schakt, Westerväg, Kristina och
Barbara, ur Lillgrufvan, Oscarsschaktet och Nygrufvan, Men hvad skulle
det tjena till att pumpa ur Storgrufvan? Kan man pumpa ton- en
bottenlös sjö med ständiga tillflöden? Ja, kanske man hade kunnat
pumpa Storgrufvan läns med dyra ängmaskiner, men inte hade det
gått fort, inte.
Men nu var det ungdomens afsigt att bege sig ut att ro på
Storgrufvan. Der stod husmodern själf helt lugn och småleende och såg
på. Der stod husfadern, och hans trogne hund bredvid honom. Der
iossade nu en af gossarna fånglinan till båten och stod och höll den
i handen, medan den ena efter den andra af de glada, ljusklädda
flickorna sprang ut i ekan och intog sin plats, och ett par af gossarna
fattade ärorna. Till sist sköt styrmannen ut båten, gick balanserande
bort till aktern och fattade styrlinorna. Och så gled det lilla nötskalet
ut öfver Storgrufvans så godt som bottenlösa afgrunder, dolda af det
besynnerliga, trolösa vattnet, så källklart. så lättrördt, småkrusigt och
lekande; det trolösa grymma vattnet, så omätligt djupt, så glupskt
slukande, så omedgörligt qvarhål lande.
Det var så, att man kunde hissna åt det; det var så, att man
tyckte att husmodern och husfadern gjorde orätt i att låta den lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
