Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
ekan finnas och ligga bunden vid den leende strandbrädden, inbjudande
till utfarter på denna gränslöst förrädiska vattenyta.
Likväl roade sig de unga med att kasta de medförda småstenarna
i vattnet. En och en nådde de den glänsande spegeln; de slogo upp
ringar, den ena större än den andra, och så sjönko de. Hur djupt?
Bottenlöst djupt. Man följde dem med ögat; djupare — djupare —
djupare. Vattnet var ju klart som kristall, så när som på en lätt
ljusgrön färgskiftning. Det hade ju stått i många år meJlan de rena,
kalla, mörka bergväggarna, och det kom just aldrig någon smuts uti
det. Något underjordiskt aflopp hade det väl. Vattnet steg icke
märkbart med regnet eller snösmältningen, det sjönk icke märkbart i
sommarvärmen. Det silade sig dit in från de andra grufvorna och
silade sig väl dit ut igen, och pumpades upp genom Oscarsschaktet
och Kung Karls och Westerväg och Barbara och Kristina och
Lill-grufvan,
Och de kastade stenarne, hvar hamnade de? Kanske bland
skarnet och den gamla malmen som legat dernere och skulle komma
att ligga der hundratal af år? Kanske bland de begrafna gamla
jern-borren och pickorna och hackorna? Kanske bland de spridda benen
efter honom, som gick på grufkanten och föll i?
Det är den historien, som mödrarna berätta för sina barn om
vinterqvällarna, när det ligger snö ute på marken och tjock is på
Storgrufvan, och då alla träd äro klädda i rimfrost för att varna
barnen, så att de ej för säkert skola lita på det falska istäcket. Det är
samma historia de berätta om våren, då snön smälter och vårbäckarna
porlande störta ned i grufvan; då klipporna äro slippriga, och då det
vore en säker död att gå på grufkanten. Densamma berätta de om
sommaren, då ängen breder ut sitt gröna blornsterprydda täcke, och
då vågorna le i solens varma glans, och då smultronen mogna i
klippremnorna, då hallonbusken hänger sina refvor fulla af glödande bär
utöfver de mörka bergbranterna, och då mången liten mjuk, naken
barnfot smyger sig fram mellan buskarne och söker fäste på de
smalaste kanter, medan små giriga händer begärligt sträckas efter bären,
och den lilla spänstiga kroppen hänger sig vägsamt allt längre och
längre ut öfver afgrunden. De våga sig allt längre och längre, tills
deras mor förfärad kommer utspringande ur sin stuga, som ligger några
famnar längre bort, och ropar med en röst hvars klara metallklang
ger eko mellan bergväggarna:
— Barn, barn, barn, akta er! Kom ihåg gossen i Storgrufvan,
som drunknade för femtio år sedan! Kom ihåg, kom ihåg! han lekte
på grufkanten.
Hur många af våra gossar leka icke ännu i dag på grufkanten?
II.
Den brusande forsén störtar mellan nästan lodräta stenväggar ned
mot sjön. Ett långt stycke går den hvitskummig, yrande kring stenarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
