Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
som utan vigsel lefvat 21 år samman med en qvinna, som dertill
varit barnamorderska, men hvilken går, en ödmjukare, bättre människa
än han kom, genom erfarenheten af den storslagna, om sig själf alldeles
omedvetna, själfuppoffringen hos dessa båda, den döende mannen och
framför allt hos den af samhället brännmärkta qvinnan.
Och vill man riktigt njuta af Ernst Ahlgrens humoristiska förmåga
att se det rörande i det löjliga, ma man då läsa om Ma/enas höna.
Den hönan är fattigstugans förargelse, dess samtalsämne, medelpunkten
för allas mer eller mindre välvilligå uppmärksamhet och föremål för
utvecklingen af en halfvuxen pojkes enda men betydande konstnärliga
prestation: den att härma hönan. En dag träffas hönan af en retad
grannes sten och anses vara död. rNu var tvistefröet borta, nu borde
det vara fred i fattighuset, och fred var det, men det var en
tungsinthetens ödsliga stiltje» .... Ingen hade tänkt på hvad hönan varit
för dem alla förr än hon var borta. »Hon hade varit omväxlingen i
"deras dagliga lif.» Och när sedan hönan kom tillbaka, blef det i
fattigstugan en belåtenhet så allmän, att »man skulle kunnat tro, det var
julafton derinne». Enklare motiv, än denna fattigstuggummas höna,
kan en diktare knappast välja, men i en sådan diktares hand som
Ernst Ahlgrens blir det en hjärtegripande skildring af fattigmans lif,
af de små sorger och fröjder, som för honom äro stora.
De berättelser i samlingen, som ej skildra folkets lif, förete hvar
för sig för Ernst Ahlgren kännetecknande drag, men utrymmet medger
ej att påpeka dem. En berättelse finnes der emellertid, som är
välbekant för Dagnys läsare, Herr Tobiasson, en af dem, som man
ej blott kan räkna till de goda dikterna, utan de goda handlingarna, en
af de dikter, som en författare kan ligga och gläda sig åt att ha skrifvit,
da han håller på att dö. En sådan lefvande, ömsint, vishetsbräddad,
hjärteförsmältande, humoristisk dikt som denna, kunde, liksom fru
Edgrens »Gusten får pastoratet», varit George Eliot värd. Vårt land
kan vara tacksamt, att äga författare, om hvilka sådant kan med
sanning sägas och af hvilka flera sådana dikter kunna väntas.
Ellen Key.
Hilma Strandberg. Västerut, Skizzer och noveller. Göteborg 1887.
Wetter-gren /k Kerber. Pris 2: 50.
Att en stormig dag vandra bland klippor och öde skär vid
hafskusten medför en viss egendomlig stämning. Vinden vräker vågorna
högt mot stranden och skummet ryker vida omkring. Vägen blir
stundom rätt besvärlig, men man röner alltjämt en känsla af någonting
friskt, någonting upplifvande af en dylik vandring.
Något liknande erfar man vid genomläsningen af Hilma
Strandbergs skizzer och noveller. Helt modigt börjar man färden vid den
käcka författarinnans sida; men stundom har man måst stanna och
fråga sig själf: hvart skall det bära hän? Slutligen når man dock fram
till målet och befinner sig då alltid på verklighetens fasta mark och i
ren luft, om ock med en bitter bismak. Renheten är, jämte friskheten
i tanke och språk samt sympatien för skärbons bistra karaktär och lif,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
