Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•264
Verner v. Heidenstam: Vallfart och vandringsår.
— "Du var mig kär från mitt barndomshus,
från första sagan i brasans ljus,
du antikens sista varma
och lefvande dotter, du arma
i kedjor slagna Österland!"
Dessa rader ur herr Heidenstams diktsamling ånge den
grundstämning, hvaraf den är genomträngd. Det är inga ytliga turistintryck,
som tagit form i dessa både om fin detalj uppfattning och öfverdådig
fantasi viLtnande dikter östan ifrån. Nej, författaren har lefvat sig in
i österlandets lif, sådant det ännu gestaltar sig, trots den
framträngande europeiska kulturen, ocli sådant det uppenbarar sig i saga och
myt. Han skildrar det med en konstnärs varma sympati för det
färgrika och originela, en sympati, som i själfva de brister, som måste stöta
hvarje europé, finner något tilldragande och ser dem i en frisk humors
försonande dager. Ja än mer, ban älskar det som "landet der den
antika verldens lifsglädje fann sin sista fristad". Mot vesterlandets
rastlösa förvärfsbegär ställer han
"de glada ökenfolkens stora mål
att njuta ögonblicket slägte efter slägte"
och ser sista skimret af en försvunnen guldålder öfver lättingen, som
halfnaken och bekymmerslös "knäcker nötter i soln."
Många af dessa dikter behandla ämnen, som kunna väcka anslöt;
i en ocli annan — t. ex. i "Isis systrarnas bröllop", hexameterns
ståtliga rytm till trots — röjes äfven en viss cynism i tonen. Men så
länge detta lofsjungande af den sinliga njutningen som lifvets mål,
framträder insvept i en orientalisk sagoverlds brokiga drägt, har det dock i
allmänhet en friskhet och omedelbarhet, som ge del fullt poetiskt
berättigande. Det gör ej samma verkan i de dikter, som röra sig med
nutida europeiska förhållanden. Det framträder dä som uttryck af ren
ateism och i sammanhang med trotsiga utfall mot religionen, som ofta
förefalla sökta och som ge det hela elt oharmoniskt tycke (se
"Ensamhetens tankar", IX). Äfven sådana stycken som "Den fjortonde Juli" och
"1 Rom", der man försättes midt upp i det brusande festvimlet, som ej
lemnar tid till reflexioner, äro afgjordt underlägsna de liknande
österländska. Låt vara att. ämnet för dessa senare är mindre utnött och
derför mer tilltalande, än då skildringen gäller t. ex. hur
"der nere på Corson man kastade krita
och svartaste rockar de menades hvita".
— det är dock ej häri den hufvudsakliga skilnaden ligger. Nej, felet
tycks vara att stoffet i de förra dikterna ej är lika sympatiskt uppfat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
