Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
tvangs från barndomen in i förställning. Hon var en
spontan natur, som uppfostran nödgade att stelna ocli tystna; hon
var en för helhet anlagd uatur och hvarje hennes
lifsförhål-lande vardt ett splittradt.
Hennes ideal af lycka var kärleken i äktenskapet — och
äktenskapet blef för henne ett, kärleken ett annat; det
kroppsliga moderskapet, ett, hjärtats moderlighet ett annat.
Hon var en rörlig friluftsvarelse, en driftig
handlingsmänniska, och lion bands i åratal vid sjukbädden, för lifvet
vid ett par kryckor. Hon hade en våldsam arbetshåg och
arbetskraften svek henne; lion ville daua fulländade skapelser
men hon nådde aldrig sitt eget mått, och hennes käraste
diktartankar vordo fragment.
Hon hade konstnärslynnets liåg för omedelbar, generös
lifsnjutning, för att kring sig sprida trefnad ocli glädje, och
hon var pinad af små näringsbekymmer, af fruktan att ej
kunna trygga sitt lifsuppehälle. Hon var danad att beherska
omständigheterna och de blefvo henne öfvermäktiga.
Hon älskade lifvet med en djup och sund kärlek och
hon slutade det i obotlig lifströtthet. Hon fasade för dörlens
kval och gaf sig själf en kvalfull död.
Förklaringen af detta slut ligger i slitningen mellan alla
dessa oförsonliga motsatser.
En läkare hade en gång styrka nog att stund efter stund
till vetenskapens gagn anteckna förloppet af sin
själfvål-lade död.
Ernst Ahlgren sökte göra något liknande. Men kraften
svek henne och af’ den började skildringen linnes blott några
rader. I dem yttrar en man att hela hans föregående lif
endast syntes honom som en förberedelse till det slut för egen
hand, som nu skulle komma. Det är denna samma djupa
känsla af något ödesbestämdt, som präglar alla Ernst
Alil-grens meddelanden om sitt själstillstånd under de senaste
åren. Det är en fix idé, som länge snärjer sin svarta länk
kring konstnärsglädjens gyllene tråd och kring lifskärlekens
röda, innan den helt fördunklar dem båda.
Men detta själstillstånd berodde icke ensamt på ett djupt,
i skaplyimet försänkt svårmod. Det berodde framför allt på
själfva lifsförloppet.
Ernst Ahlgren fruktade att hennes lif efter hennes död
skulle hemfalla åt den mytbildande fantasi, som gärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
