Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
ram är som mättad af musik, tystnadens härliga toner,
hvarefter du så länge förgäfves längtat. Det är kanske ej så
många, som ha öra för den sortens musik, och väl är det, ty
den bjuds ej ofta i vår tid; men har man en gång fått örat
öppet för dess skönhet, längtar man som en vansinnig efter
den. Då du ibland midt i människolifvets oroliga myrstack
plötsligt minns den, sådan du förnummit den någon gång i
en stor, öde skog, eller uppe bland fjällen långt från
människoboningar, eller vid det stora, oändliga hafvet, så kan du
blekna af längtan efter dessa underbara harmonier, och du
börjar nästan afsky hela det konstlade, bråkiga lif, du lefver
och själf hjälper till att göra ännu mer inkrångladt. Men
det der förstå människor i allmänhet ingenting af. De äro
fä som smakat tystnadens välsignelse.
Det ringer på tamburklockan! Någon söker dig.
Betyder ingenting! Du ler i öfvermätt af trygghet, ingen får
störa dig, icke ens en helsning från den yttre världen.
Isoleringen, stillheten, lugnet slår allt tätare ringar kring dig.
Dagen skrider spårlöst fram, under det att tankar och
minnen fylla din själ.
Minnen — ja, det är en underbar värld! BUder dem
själens öga ej sett på flere årtionden, barndomsminnen, dyka
plötsligt upp med en förvånande klarhet, och der du nu i
kvällens ljudlösa tystnad mönstrar dem med den mognade
kvinnans kritiska blick, förefalla de dig så besynnerliga,
nästan otroliga. Om du läste dem i en bok, skulle du kalla
dem fantasifoster, och dock, det vet du så väl, ega de äkta
verklighet och sanning. Men vi gamla glömma lätt hur
tankelifvet ter sig i en barnasjäl. Vi tro icke att dessa
lockiga små hufvuden vi se omkring <$ss hafva en värld för sig,
och att, trots deras frimodighet, der finns en vrå i deras inre,
dit vi aldrig intränga, kanske emedan de instinktlikt känna,
att "de stora" ej skulle förstå dem. Om barnasinnet inom oss
själfva ej blifvit förtorkadt, skulle vi icke behöfva stå som
främlingar inför barnen och deras drömvärld och både de och
vi skulle blott vinna på denna öppenhjärtiga förtrolighet, som
vågar gifva sig helt, utan fruktan för "de storas" öfverlägsna,
medlidsamma småleende, som skrämmer och stinger. Ja, du
är nästan rädd än i dag för de storas hån. Kanske tro de
nu, liksom de skulle trott om du såsom barn berättat dina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
