Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
med eu adertonårings hela nyfikna intresse för forskningar i
det erotiska.
"Ja visst, kära barn. Och så skref han, att om jag var
fästad viel honom, så skidle jag som ett tecken taga på mig
den blå klädningen, i kvüken han såg mig första gången."
"Nå, tant?"
"Jo, du, jag tog på mig den blå klädningen, och så
lycklig som den dagen har Charlotte Ljung aldrig varit i hela
sitt lif. Åh, barn, liur det kändes för mig, stackars ensamma
flicka, att ega en vän, för hvilken jag var mer än allt annat
i världen! Själf visste jag från den dagen, att jag aldrig
skulle komma att hålla af någon annan än honom.
Morgonen derpå for jag hem, och några dagar derefter
kom Fredrik till Tofta för att tala vid assessorn, som så länge
varit mig nästan i fars ställe. Ah, så ond assessorn blef! Jag
satt och sydde i rummet iitanför hans, och jag förstod strax
af hans ton, att det skulle bli en svår strid. Efter eu stund
kom Fredrik ut helt blek och bad mig genast gå in till
assessorn. "Och var nu min modiga flicka!" sade han och kysste
mig för första gången. Ah, jag minnes det, som om det
varit i går! Assessorn stod vid sitt skrifbord med den der
förbittrade minen, som jag kände så väl, och som var hela
husets skräck. "Ar det verkligen sannt, det jag hör om dig,
Charlotte?" började han. Mina ben skälfde, så att jag knappt
kunde hålla mig upprätt, men jag svarade ändå ja. "Ah,
aldrig hade jag kunnat tro något sådant om dig, Charlotte",
sade han. "Att gå och kasta bort sig åt den förste bäste,
som anmäler sig! Har du verkligen så brådtom att komma
bort från Tofta? Har du det inte bra här? Hafva vi kanske
inte tagit hand om dig, ända sedan du var en fattig, värnlös
stackare? Hafva vi inte varit goda mot dig? Har du inte
fått äta vid vårt bord och behandlats alldeles som en af oss?
Ocli det här är tacken! Nu, när assessorskan är borta, och
vi behöfva dig så väl, nu vill du lemna oss, lemna barnen
vind för våg! Aidrig kunde jag väl tro, att du skulle hafva
ett så hårdt och otacksamt hjärta!"
Och så kom det allra värsta. Han frågade mig, om jag
ville hafva större lön, och sade, att det skulle jag gärna få.
Då kunde jag inte annat än brista i gråt. Kanske förstod
han, hur ondt han gjort mig, ty han började tala helt stilla
och vänligt till mig, påminde mig om, hur mycket assessor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
