Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
skan hållit af mig, och hur hon ännu strax fore sin död
tackat Gud, för att hon kunde lemna barnen i min vård. Och
så sade han, att det väl inte var sådan brådska med
giftermålet. Vi kunde ju vara hemligt förlofvade, och Fredrik
kunde komma och helsa på mig allt emellanåt. Sedan efter
några år, när vi riktigt pröfvat oss själfva, kunde man ju
tänka närmare på saken.
Ja, så blefvo vi då förlofvade. Men det var en
underlig förlofning, må du tro. I början kom Fredrik ganska ofta
till Tofta, men det var lätt att märka, att hans besök inte
voro assessorn i smaken, och så började ban komma allt
mera sällan, till sist blott en eller två gånger om året. Och
— ja, du kan väl knappast tro det — det hände, att ban både
kom och for, utan att vi ett enda ögonblick fått rå om
hvarandra på tu man hand. Man lemnade oss aldrig ensamma,
och Fredrik behandlades af hela huset alldeles som en vanlig
främling. Att vi voro förlofvade, det tycktes ingen förstå
eller veta af och allra minst assessorn. En handtryckning i
smyg då och då, ett vänligt ord, framhviskadt, då de andra
vände ryggen till, det var allt. Och så var Fredrik borta
igen för att inte konrma tillbaka på månadtal."
"Men ni fick väl åtminstone skrifva till hvarandra’?"
utbrast jag med en bel värld af förtrytelse i min ton.
"Ah ja, men det var ingen glädje med brefven heller!
All posten på gården gick förstås genom assessorns händer,
och lian hade från första stunden fordrat att få läsa brefven
till och från min fästman. Han ansåg det som sin
skyldighet, sade ban, då ban ju var som i faders ställe för mig.
Fredrik ville nog, att vi skulle mötas i smyg och i hemlighet
sända bref till hvarandra, men jag har nu aldrig kunnat tycka
om krokvägar. Det hade jag lärt af assessorskan, som var
sanningen själf. Ja, hon var verkligen som en mor för mig,
stackars värnlösa flicka, och hade hon fått lefva, så hade allt
nog gått annorlunda."
"Och hur blef det sedan, tant?"
"Tredje hösten efter vår förlofning frågade Fredrik åter
assessorn, om ban inte ville släppa mig. Äldsta flickan, Olga,
var då redan 19 år, och vi tyckte båda, Fredrik och jag, att
hon gärna kunde stanna hemma och se efter småsyskonen, i
stället för att vara hela vintrarna hos slägtingarna i
Stockholm. Hvad assessorn den gången svarade, det fick jag al-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
