Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’216
för kongressen och äfven på annat sätt understödjer det radikala
kvinnopartiet. Vid hennes högra sida sitter Léon Richer, en äldre, nervös
man, som i allo sett sina bästa dagar. Han är fortfarande redaktör
för "Le droit des femmes", Frankrikes äldsta kvinnotidskrift, om jag
ej misstager mig, och är en man som under åratal kämpat för
kvinnosaken och derunder lidit smälek och hån. Man märker att det är en
ärlig om ock fanatisk partigängare, eller rättare har varit, nu är ban
först och sist en vänlig gammal man, som vill alla väl, ej minst
ut-ländskorna, hvilka just ej alltid äro så väl uppburna af denna ultra
franska publik. På estraden såg man också M:lle Clemence Royer,
det första fruntimmer, som i Frankrike hållit vetenskapliga
föreläsningar och dessutom berömd såsom öfversättarinna af Darwins arbeten.
Hon var liten, mörk och mager, talade väl och lifligt, och såg
anspråkslös ut emot så många andra, som inte borde haft några anspråk alls,
men ändå uppträdde med höga låter. Hon blef mycket intresserad, då
bon fick höra att författaren af dessa rader var från Sverige och till på
köpet utskickad af ett förbund, som var uppkalladt efter Fredrika
Bremer, till hvilken hon sade sig stå i tacksamhetsskuld. Fredrika Bremer,
sade hon, hade i Schweitz banat vägen för henne, då hon der uppträdde,
och hennes böcker mindes hon med förtjusning. Bland andra
fransyskor märka vi M:e Koppe, en mörkögd liflig liten fransyska, som synes
lidit mycket och af lidandet förts till att blifva en hängifven vän af
kvinnosaken, särskildt den fattiga kvinnans. M:e Christianie, en äldre,
finare dam, som äfven tillhörde andra kongressen, och som var en bland
de få fransyskor, hvilka kämpade för samskolor såsom det första steget
för förbättrande af kvinnans ställning. Mille de Priestly var en gammal
hederlig fröken, såg alldeles ut som en svensk guvernant på
trettiotalet. Hon hade eguat sitt lif åt de fångna kvinnorna. Det var
mången sorglig lefnadssaga, som berättats henne, så inte var det underligt
om hon kämpade för kvinnosaken. Om man åtminstone kunde få
likställighet i fängelserna, yttrade hon. Och de missförhållanden, som hon
talade om från Paris’ kvinnofängelse, St. Lazare, de finnas äfven hos oss.
Äfven i Sverige har inte kvinnan ens i fängelset samma förmåner som
mannen! Men det är sådant, som de lyckliga kvinnorna ej veta om!
Det fans sålunda många allvarliga, älskvärda kvinnor bland alla
dessa damer. Men der funnos också sådana, bos hvilka man hade
svårt att finna annat än anspråk, och när dessa började tala om
sina rättigheter, så kände man sig nästan frestad till opposition. Man
såg på dem, huru märkvärdiga de ansågo sig vara. Men dessa stora
tunga fregatter med fladdrande vimplar, friserade chevelnrer, stora
solfjädrar, blommor och band, dem presenterar jag ej för Dagnys läsare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
