Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’217
De kunde visst tala både läuge och väl om kvinnan och henues
rättigheter, men ej föra deras ord fram kvinnosaken hvarken i Frankrike
eller annorstädes. Tvärtom. Det var bara flärd och fåfänga. Eller
kanhända fans det hos dem någonting, så att de under sunda,
lyckliga förhållanden kunde hafva utbildats till nyttiga samhällsmedlemmar.
Yi skola hoppas detta för att tro det bästa möjliga om den kvinliga
naturen. Se t. ex. på M:e Réné Marcil. Hon skrifver ju inte illa.
Och hvilket mod bar hon ej och hvilken talförmåga! Hon afbryter
talare, skriker med en oerhörd oförsagdhet högt öfver hela salen.
Den ena germanska kvinnan kan väl hacka på den andra, men jag
ville se den, som afbröto en af skapelsens herrar! Af den germanska
blygsamheten finnes i dylika ögonblick intet spår hos den romanska
kvinnan. Denna kan skrika och väsnas och ha de mest utmanande
gester för att blifva observerad. Med sina utpreglade former och
hväsande röst är en sådan uppenbarelse i hög grad vidrig, en
kvinno-karrikatyr. Likväl måste man göra den reflexionen, att det finnes
hos dessa kvinnor en kraft, som om den i tid förts in i en rätt
strömfåra, kunde blifvit af stort gagn för samhället. Som det nu är,
utgöra de kvinnosakens "enfants terribles". Hör bara på denna damen.
Hon är för ombytes skull mager och blond, samt till hälften karlklädd,
men samma andas barn som de andra. Hon fräser ut ettriga
beskyllningar mot dem, som ha förmånen att få gå rigtigt kariklädda och
förklarar, att hon hälre ger en herre en spark än hon tar honom i
hand. Sedan hon utslungat sitt sista anatema, hoppar hon ned från
estraden, tar några skutt öfver rottingstolarne och försvinner ur salen,
följd af hvisslingar och applåder.
Att det i en världsstad skall finnas många besynnerliga
människor, det är klart, och det var nog ej så lätt att på en enskildt
kongress blifva af med detta tvetydiga element, ehuruväl det i allas ögon
gjorde de många hyggliga och allvarliga kvinnorna stor skada. På
den andra kongressen kunde det nog lättare gå för sig, derför att den
var officiel och dessutom konservativ till sin anläggning. Men der åter
hade man haft svårt få någon talrik publik. Många intelligenta,
intresserade fruar hade af sina män formligen förbjudits att anteckna
sig för kongressen; biskopen af Paris hade uttryckt sitt ogillande ocb
derför höllo sig de rättrogna borta. Den stora världen, den upplysta,
liberala, kanske i många frågor enligt våra begrepp radikala, vågade
ej vara med, ansåg företaget farligt, okvinligt, familjeomstörtande, och
detta fastän man från programmet borttagit alla stötande frågor och satt
den hedervärda Jules Simon till president. Den protestantiska
världens damer hade dock talrikt infunnit sig och visade, att de förstodo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
