Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men när första dagens kväll bredde sig på fästet, måste de skiljas åt;
Helios slumrar i böljan och drömmer om Gaia:
Han ser sig kyssa hennes kinder
vid luftens alla skalders chor;
af silfvertråd en krans han binder
kring hennes lockars gröna flor.
Denna dröm tar gestalt under bilden af månen, som vi ännu se
uppstiga, när solen sänker sig i sjön.
Än tröstas Gaia af dess strålar
och skönjer dem med ömt behag:
ty om i dem sig Saknan målar,
ock målas hoppets morgondag.
Oss förefaller ett sådant sätt att skildra naturen främmande. Vi
första emellertid metoden klart nog: skalden vill framställa solens och
månens växlingsförhåilande till jorden och han skapar därföre en ny
myt i anslutning till en äldre, såvida han icke rent af tagit idén från
någon annan. Novalis yttrar i sin berömda roman Heinrich von
Of-terdingen, att månen såsom en solens dröm låg öfver den i sig slutna
drömvärlden 1).
När Ljunggren s) i denna dikt skönjer en skymt af Dahlgrens i
utveckling stadda egendomlighet, så har han väl närmast tänkt på det
stora utrymme naturskildringen intager i densamma. För öfrigt skall
det icke nekas, att den, formellt sedt, är rätt anslående och äfven
ledigt berättad; emellertid finnas äfven här en och annan fosforistisk
reminiscens. Den andra af de ofvan citerade stroferna har en afgjordt
atterbomsk klang; äfven tanken, att Norden är jordens hufvud, har
At-terbom uttalat före Dahlgren s).
Följande strof:
Och tusen nya färgor blänkte
i täfling fram ur hennes sköt,
mot himlen vågen stjärnor stänkte,
kristaller klara källan göt
erinrar för öfrigt i tonen något om Kellgrens Nya skapelsen, som
fos-foristema liksom den nya tidens män i allmänhet högt beundrade.
‘) Novalis Schriften, herausgegeben von Ludvig Tieck uud Fr. Schle-
fel. 5:te uppl. I s. 100 (Berlin 1837). I Juliennes sång af Atterbom (Slottet
tjämeborg Poetisk kalender för 1814) ges poetisk dräkt åt en liknande tanke.
Det skilda paret utgöres här af Solen och Natten; månen är en bild af
saknaden.
’) S. V. H. IV, 536.
*) Den återfinnes äfven, annorlunda uttryckt, i Geijers Bergsmannen:
Jordens förstfödde son såg dagens ljus i norden. (Iduna II jan. 1812).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
