Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och dygdig lefnad vore lika evig som det förträffligaste poem.»
Fredrik», säger Clorinda, »i allt detta virrvarr, om vi kunde öfVerse det hela,
huru många sköna själars diktningar skulle vi ej finna! Engång skall
detta stora drama af oss öfverskådas. Hvilken härlig lektyr för
evigheten»! I densamma möter oss romantikens höga uppfattning af
poesien, den eviga och gudomliga, och dess härold, skalden. För
honom biktar naturen sitt innersta liksom för kärleken. Berättelsen om
forntida gudar, som vandrade omkring på jörden och lärde människorna
sånger, vore förträfflig. Shakespere t. ex. vore ingen dödlig. »Man
hör en Gud, när man läser honom».
För öfrigt är denna anspråkslösa roman ett ytterligare intyg om
Dahlgrens allt mer tilltagande natursvärmeri. Naturen är rätta platsen
för allt. I dess heliga tempel böra vi vara, då vi vilja röras djupt,
antingen till glädje eller sorg, där trifvas vi bäst, då vi läsa en vacker
bok eller höra någon fängslande berättelse. Och hur härlig är ej en
jakt under morgonens friska timmar!
Den starka samhörighet med naturen, som synes vara Dahlgren
medfödd, har vunnit i styrka under hans ströftåg i hufvudstadens sköna
omgifningar. Bland dessa synes särskildt det täcka Haga, Gustaf IU:s
sommarvistelse, slagit an på honom; den starka trollmakt detta
utöfva-de kom äfven denne konungs minne till godo, han sätter liksom
fos-foristerna i allmänhet ganska mycket värde på honom, ehuru han
liksom de måste beklaga, att hans bildning varit så uteslutande fransk *).
I romanen finnes en fristående idyll inflätad, i hvilken Dahlgren
söker ge en framställning af sin uppfattning af naturen ®). Som
bekant älskade romantikens män att framställa sina satser i dialogens form,
när de ej föredrogo aforismens. Så hade Palmblad gjort, då han sökte
utveckla sina åsikter om romanen. Den ifrågavarande idyllen är en
sådan dialogisk framställning.
Ett sällskap har vandrat upp på en bergsspets, där en glad stund
tillbringas under intagande af ett landtligt mål. Den lilla skaran
utgö-res af filosofen Agathon med sina två döttrar Lina och Clorinda,
dennas hjärtevän Fredrik och en pastor. Denne senare, som vet att
värdera denna världens goda, vill i likhet med filosofen ej uppfatta
naturen såsom besjälad; han har med all ifver bland sina församlingsbor
sökt utrota tron på bergtagningar, ty, säger han, att tro på skrock är att
vara hedning. Också visar han helt rationalistiskt, huru historier om
berg-tagna uppkommit. All mytologisk uppfattning af naturen vore ingenting
annat än afgudadyrkan, en åsikt, hvari filosofen instämmer, på samma
gång han förklarar, att naturen har sin mekaniska evigt samma gång,
medvetslöst följer sina föreskrifna bud, hvilka hon icke en hårsmån kan
*) Enligt Atterbom hade Gustaf III kunnat blifva en verklig heros,
om ej hans uppfostran varit så ytlig (Fosforos 1811).
*) I kap. VI s. 43 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
