Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skämtet i Polyfem var ett slags ersättning för en sådan, säger
Palmblad i en insändare i Norrköpings tidningar 1811 — och år 1818
umgås Dahlgren med planer i den vägen. »Jag eldas riktigt att skrifva
en teaterpjäs pro lustitudinem — om krafterna tilläto», skrifver han till
Afzelius 1). Men allt stannade ännu så länge vid det förut omnämnda
dramatiska namnsdagsskämtet till fru Afzelius. Inom romanen försöker
han sig emellertid redan nu.
Romanen var den diktart, som af nyromantiken sattes högst af
alla; äfven hos oss drömde dess representanter redan tidigt om att
skapa en verkligt poetisk romanpoesi. Elgström t. ex. umgicks med
planer att skrifva en erotisk roman, men däraf blef ingenting.
Däremot lämnade verkligen Palmblad, energisk som alltid, en hel följd
romaner, som med hvarandra hade personerna gemensamma men äfven
inom sig bildade ett slags helt. Enligt nyromantikens teori borde en
roman vara en underbar berättelse eller med andra ord en framställning
af ett romantiskt lif; som det romantiska innerst inne ansågs ligga i
entusiasmen för religion och kärlek, är det gifvet, att en roman äfven
borde vara genomträngd af en religiös ande och framför allt skildra
kärleken i den höga betydelse nya skolan gaf åt densamma. Romantiskt
vore det innerliga, friska och nästan omedvetna sträfvandet efter det
oändligt högsta i religion, i tapperhet, i kärlek, med ett ord i allt ädelt
och stort 2).
Romanen borde vara omväxlande, vara en blandning af berättelse,
sång och andra former. Därför inskötos gärna i ramen smärre
berättelser och dikter; och då enligt nyromantikens teori gränsen mellan
romanen och dramat var synnerligen sväfvande, kom dialogen att spela
en stor roll i den romantiska romanen, hvars form borde vara lika
mångfaldig som det romantiska lifvet: en blandning af komik och
patetik, af dramatik och lyrik, af vers och prosa 8). En verklig
roman kunde ingalunda bli någon trogen afspegling af verkligheten,
ty som konsten fordrar sträng begränsning, måste man inom en liten
ram sammantränga lifvets mångfald. Värdiga föremål för romantikens
behandling äro egentligen endast höga och ädla karaktärer; dock vill
teorien ej utestänga det låga från romanens sfär, men det måste
upp-stegras till en sann ädelhet: hvarje gäck måste på en gång äga den
finaste individualitet och tillika vara en representant för sitt släkte,
d. v. s. han måste vara individuell och typisk på en gång! Den
uppsluppna otendentiösa burlesken kunde därföre ej gillas: den komiska
romanen hade fastmera till uppgift att ironiskt förädla och undervisa
mänskligheten. Hvarje romanförfattare måste därföre för att lyckas vara * *)
’) ’% 1818.
*) Palmblads dialog Om romanen i Fosforos 1812: 2 och Hammarskölds
kritik häraf i Svensk Litteraturtidning 1813.
’) Hammarsköld Svensk litteraturtidning 1814.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
