Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De fallande löfven glindra mot månen som stjärnfall.
Ofta målar han emellertid naturen lyckligt utan användande af
bildspråk endast genom färgernas rikedom och styrka, hvartill stundom
kommer starkare stämningsvärde genom en viss musikalisk ton såsom
hos Atterbom.
Framför Fredrik och Clorinda utbreder sig en öppen dal: skogarna
vaja med sina toppar likt ett grönt haf och spetsarna förgyllas af solens
strålar. Fiskmåsar sväfva öfver strömmarna. — — Daggpärlorna glittra
än gröna mot trädens blad, än blå, då de vändas mot himlen.
Musikaliska månskensstämningar förekomma: de dunkelgröna
alar-nes skuggor sväfva på vattnet, allt är tyst,- endast syrsan höres på långt
håll i den stora stillheten.
Molnen fara hastigt förbi solen och skuggorna skynda så snabbt
öfver fälten; än förmörkas säden, än en kulle, än en äng. Åkrame
vagga, axen susa och stöta hvinande mot hvarandra, och svalorna snudda
vid dera med sina vingar.
Naturskildringen är sålunda ingalunda ensartad här.
Liksom i skämtprosan visar sig äfven i Dahlgrens allvarliga prosa
redan nu, ehuru föga framträdande, en realistiskt personifierande
naturskildring:
En härlig sol strålar ned öfver parkerna likt en flicka, som ser
ned på sin knäböjande älskare.
Björkarne stodo i dagningen som unga snörda hvitklädda flickor
med sina gröna slöjor öfver hufvudet.
Kullame liknade på långt håll elefanter, som buro blomsterkronor
på sina hufvuden.
Lägg härtill, att Dahlgren vid naturskildringen stundom anslår en
religiös lon, och man finner, hvilken uppmärksamhet han redan nu
ägnar denna.
Ett godt exempel på, huru han söker vinna åskådlighet på olika
vägar, är följande.
Kristine har fått underrättelse om Arnolds vansinne. »För dylika
bedröfvelsens tider är natten skapad. Snart uppsteg hon äfven på
horisonten och göt en helande balsam på de nedtrycktas hjärtan och
tillslöt de ögonlock, som dagen fuktat med tårar. Nejden låg öfverhöljd
af det nattliga mörkret, allt var stilla och lugnt utom böljorna, som
sakta rördes mot stranden. På himmelen, öfver natten, satt evigheten
på sin thron, och under dess fötter låg det omätliga lik en ocean, där
stjärnorna likt hafvets guldsand glittrade. Molnen jagade hvarandra och
drogo öfver rymden likt krigshärar, som, höljda i rök, än närmas, än
åter aflägsnas och för ögat slutligen förminskas till små fläckar.
Månan såg så dyster in genom Christines fenster — — ‘)».
’) I, 132.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
