Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till Hammarsköld: »Hälsa Ortmann och säg, att jag slår armar och
ben af honom, när jag kommer tillbaka, jag är i grymmaste furage»1).
Lindeberg tog naturligtvis icke väl upp detta hot om en ny mot honom
riktad natt — han var mycket känslig för begabberi — och gick,
skrif-ver Sondén, omkring och klagade öfver, att Dahlgren, då han reste
till Linköping för att aflägga pastoralexamen, ej kunnat afhålla sig från
detta oprästerliga angrepp. På Lindeberg var ju Dahlgren synnerligen
förtretad, hvartill han onekligen hade sina skäl, såsom vi strax skola
se; han skrifver om honom vid denna tid: »Af Argus förnimmer jag,
att Lindvurmen blifvit ur växelundervisningsdirektion af ödet utkastad —.
Hälsa honom och säg, att det fägnar mig oändeligen. Vore han så
väl äfven från dödligheten expedierad —» *). Men medan Dahlgren i
Linköping sysslade med teologiska studier, har han tydligen kommit
på andra tankar. Lindvurmiaden utkom aldrig 8), ehuru den möjligen
legat färdig i manuskript. Emellertid hade det tydligen kommit ut i
Stockholm, att Dahlgren höll på med en fortsättning af
Markallsdikt-ningen; det framgår af det af mig förut omnämnda samtalet med Nils
von Rosenstein, vid hvilket denne ville ha reda på, om Dahlgren skrifvit
oanständiga saker mot akademien och ville ha hans löfte på att ej
heller skrifva något ovett mot den i framtiden. Att pastorsadjunkten i
Ladugårdslandet var den sannskyldige författaren till andra
Markalls-natten var numera en allmän hemlighet; och det är ju ej att undra
öfver, att man pä flera håll, särskildt i prästerliga kretsar, tyckte, att en
polemik i dylika former var ovärdig en präst. Då man nu hörde
glunkas om, att han hölle på med en fortsättning, ansågo sig tydligen
vederbörande vara skyldiga att gripa in och mot slutet af år 1823 blef
han också uppkallad till Franzén, som därvid talade om det gräsliga
oväsen han gjort, att fred borde påtänkas o. s. v. »Jag skall»,
fortsätter han i det bref till Thomander, hvari han meddelar detta, »i slutet
af veckan åter gå till honom, få se hvad resultatet blir.» Och han
utropar: »Himmelska välmening! du vet ej hvad du gör. Jag förkväfva
i mitt bröst harmen och elden och hämden öfver det usla, besatta,
djäfvulska, nej förr fram med sträckbäpk och rosenkransar. — — Frihet,
gudomliga frihet, öfvergif mig ej, bojor äro tryckande, om de också
äro gyllene och smidda af en gudahand. Nej, frihet eller död! 4)»
Och i samma bref berättar han vidare, att en lektor Wallin varit hos
honom och anhållit, att Bernhard Beskow finge göra en visit; och han
’) 30 juli 1823.
’) D. till Hammarsköld ’/, 1823.
J) Ett i Dahlgrens och Thomanders brefväxling ofta förekommande
arbete, Markalls brandvakt, är möjligen identiskt med densamma.
4) D. till Thomander 26 nov. Tankar och Löjen 8. 107. Dahlgren
citerar när ett uttryck i det tal han nyss hållit för gymnasistsällskapet i
Linköping.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
