Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det gått utför, tills han nyligen dött i armod.
Barnet var hennes dotter, som hette Dyveke, och byltet
innehöll deras få kläder.
Wilhelm stack sitt ansikte tätt intill kvinnans och
drog det tillbaka med en svordom. Han tyckte, att
han aldrig hade sett ett fulare kvinnfolk. Så såg han
på barnet och tog det om kinderna med sina sträva
händer och gav till ett utrop över flickebarnets
täckhet.
»Aldrig är hon din dotter», sade han.
Härtill svarade Sigbrit Willumsdotter ingenting,
utan fick in hästen i stallet och byltet uppackat, och
gav sig så med god aptit i lag med maten, som de satte
fram åt henne. Wilhelm fortfor att se på barnet med
sina närsynta ögon och famlade efter hennes händer,
som Dyveke gärna och skrattande räckte honom.
Då tre dagar gått, kallade han Sigbrit
Willumsdotter till sig i sin brevkammare.
»Sigbrit», sade han. »Om I vill överlämna
Dyveke åt mig, så skall hon vara som mitt eget barn och
ärva Falken och alla mina ägodelar, när jag en gång
går hädan.»
»Jag har inte tänkt på det», sade Sigbrit. Men jag
har kommit att tänka på, att jag själv kunde
arrendera Falken och ge er en rundlig hyra. I är gammal
och svag, och era tjänare bedra er på hälften.»
»Hm, hm», sade Wilhelm.
Mera sade han inte den gången. Men Sigbrit gick
omkring i värdshuset, som om hon redan hade
arrenderat det, såg efter i varje vrå, upptäckte ett
underslev här och ett slarv där, och förde ett språk, så
att det hördes långt ut på torget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
