Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wilhelm smög sig omkring efter henne, gnuggade
händerna och fröjdade sig, när hon gormade.
Ytterligare tre dagar gingo, åter stod Sigbrit i
hans brevkammare, och denna gång erbjöd han sig
att gifta sig med henne.
»Mina dagar äro räknade», sade han. »Då sitter
du som änka med Falken och hela härligheten. »
»Nej», sade hon och såg på honom, »du dör inte
ännu. Kanhända blir du äldre än jag, och jag har
fått nog av det äkta ståndet.»
Ytterligare tre dagar gingo, och då hade Sigbrit
Willumsdotter arrenderat Falken för en hyra så stor,
att ingen trodde, att hon kunde gå i land med den.
Gamle Wilhelm hade flyttat in i ett hus, som han hade
vid Parkgränd, och hade gjort som villkor, att
Dyveke skulle besöka honom varje dag.
Folket i Lier talade om främlingen, och abboten
förebrådde Wilhelm, att han fordrat så stor hyra.
»Hon reder sig nog». sade Wilhelm. »Hon är ett
satans kvinnfolk.»
Och biktfadern förde detta vidare ut i staden, och
folk väntade på, hur det skulle gå. Ingen visste
något, och Sigbrit såg inte sådan åt, att man fick lust
att tränga henne in på livet.
Hon var så fet, att det väckte förvåning till och
med där i landet, där blott få voro magra. Kinderna
hängde ned över kragen och det såg ibland ut som om
ögonen försvunno i de feta kinderna. Men så kunde
det plötsligt glimta till i ögonen, och hon kunde sätta
dem i folk, så att endast få kunde uthärda det. Hon
gick alltid med käpp, reste sig med möda från sin stol
och kom långsamt i gång, men allt efter som hon gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
