Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ökades farten, så att de flesta hade svårt att följa
henne.
När hon hade förbrukat sina skällsord, som voro
flera än någon annans där i staden, och hon inte
tyckte, att det gick fort nog, tog hon till käppen.
Men hon bar aldrig agg till den tjänare, som hon
tuktat, om han efteråt handlade rätt, och hjälpte inte
stryk, körde hon honom på dörren och var oförsonlig.
Det var för övrigt icke enbart sina egna hon
grälade på. Borgmästaren fick sig en dag, när han kom
till Falken på stadens vägnar, så att han sent glömde
det.
»I är en narr», sade Sigbrit Willumsdotter och reste
sig från bordet, där de suttit. Hon var trött på
underhandlingen, som inte gick efter hennes huvud.
»Kallar I borgmästaren i Lier en narr, Sigbrit
Willums?» sade han.
»En narr är I», svarade Sigbrit. »Att I därtill är
borgmästare, gör saken ännu värre, tycker jag.»
Så vände hon honom ryggen, och han fick gå
med den skammen. Han anförtrodde sig åt abboten,
som skakade på sitt rakade huvud.
»Inte har det gått mig bättre», sade denne Guds
tjänare. »Härom dagen talade jag vid henne om
Dyveke, som är ett vackert barn och from och god, men
uppvuxen i all sköns okunnighet. Jag erbjöd henne,
att hon skulle få gå i klosterskolan. Men Sigbrit
visade mig på dörren och sade, att där lärde de sig
ingenting annat än odygd.»
Sigbrit styrde Falken så, att borgmästaren snart
glömde förolämpningen och kom tillbaka, och bättre
gick det inte abboten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
