Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Dyveke, min lilla duva», sade abboten. »Du är
skön, och världen är ond för den, som fått skönhet
i morgongåva. Men ännu är ditt barnasinne rent och
fromt. Vill du, att jag skall gå till din mor och bedja
henne att du får bli upptagen bland de fromma
nunnorna?»
»Får jag läsa varje dag i de vackra
krönikeböckerna då?» sade Dyveke. »Och får jag sjunga i mässan?
Och får jag sitta i kyrkan med huvudlin och
rosenkrans och tala med kejsarens dotter, när hon gästar
klostret?»
»Det får du», svarade abboten.
»Ack ja, det vill jag gärna», sade barnet och
klappade händerna.
Gamle Wilhelm lämnade sällan sitt hem vid
Parkgränd. En gång i månaden kom Sigbrit Willums och
betalte sin hyra och grälade och bråkade över att
den var så stor, medan Wilhelm bara skrattade och
och gömde pengarna i sitt skrin. Men varje
eftermiddag kom Dyveke till honom och fröjdade hans
gamla ögon.
»Dyveke, min lilla duva», sade den gamle. »När
jag dör en gång, skall du få ärva allt jag äger, om
du kommer och besöker mig varje dag. Men om du
stannar borta en enda dag, så skänker jag varenda
skilling till klostret.»
-Jag skall nog komma», svarade Dyveke.
Rätt så», sade Wilhelm. »Då blir du en gång
rikare än någon i Lier, så rik, att en av konungens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
