Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FEMTE KAPITLET
.
Dyveke.
Sommaren gick och vintern kom och nästa vår.
Ar efter år gingo och Sigbrit stod fortfarande i sin
bod på Strandsidan.
Hon sålde så mycket, att hon kunde reda sig och
köpa präktiga kläder åt sig själv och Dyveke. Hon
tog också fram några gamla holländska silversmycken,
som hon hade gömt och bevarat under de dåliga
tiderna. På högtidsdagarna buro hon och hennes dotter
dem, och de togo sig riktigt ståtliga ut bland de andra
kvinnorna i Bergen, när de sutto i mässan.
Sigbrit Willums hade också så småningom
förvärvat sig aktning hos alla, med vilka hon kom i
beröring.
Detta hade hon icke endast att tacka Jörgen
Hansens vänskap för, som osvikligt bestod under årens
lopp, och det beskydd, fogden skänkte henne, utan det
talades i staden om de djärva svar på tal, hon gav,
och särskildt åtnjöt hon stort anseende bland de
infödda köpmännen och skepparna. Hon var icke den,
som stack under stol med sin mening, utan
förkunnade så ofta tillfälle gavs, hur hon skulle behandla
de lybska köpmännen och deras anhang, om hon hade
makt som hon hade lust.
Det tyckte de norska bra om att höra, och kom
hon stundom i klammeri med garparna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 19:09:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dandrott/1/0040.html
