Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingalunda voro okunniga om var de hade henne, så voro
hennes vänner redo att stå henne bi så långt de kunde.
Det hände en gång, när garparna hållit en av sina
vilda dryckeslag, att de druckna sällarna drogo åstad till
hennes bod och slogo sönder allt, de kunde få tag i.
Sigbrit tog en yxa och klöv axeln på deras anförare.
Därpå överöste hon dem med en sådan ström av
skällsord, att de trodde, att det var den lede själv, som
sluppit lös, och togo till bens med sin hårdt sårade
kamrat emellan sig.
Men den gången satt det hårdt åt för Jörgen
Hansen att rädda henne. Så fasta voro lybeckarnas
privilegier och så stort deras övermod, att det var en farlig
sak att förgripa sig på någon av dem, även om denne
handlat än så uppenbart olagligt. Hennes vän måste
tala länge med fogden och bjuda honom rikligt med
Rostockermumma, innan han kunde strama upp honom
så det räckte för att tillbakavisa garparnas klagomål,
och han förmanade Sigbrit att ta sig i akt en annan
gång.
»Vakta eder tunga, Sigbrit Willums», sade han.
»Annars kan den sista villan bli värre än den
första. Kunna icke hans nåde och hans fogde hålla
garparna stången här i Bergen, så kan I det
visserligen heller inte.»
»Min tunga kan jag inte vakta», sade Sigbrit. »När
jag blir ond, måste det ut, även om idet skulle kosta
mitt huvud. Vad vill I också jag skall göra, när de
galningarna riva ner boden för mig?»
»Och så var det yxan, Sigbrit», sade Jörgen
Hansen. »Den är ett farligt vapen i en kvinnas hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
