Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag gör det», sade Dyveke.
Nu kommo svennerna och hämtade de båda
flickorna och Dyveke blev ensam med sin moder.
Sigbrit satt en stund vid sina böcker, som det var
hennes vana, och gick sedan i säng utan ett ord. När
hon somnat, steg Dyveke upp som hon hade sagt,
tog ljusen i boden, lyfte av den tunga stången från
dörren — det var nätt och jämt hon orkade — och gick
ut och ställde sig framför rutan.
Hon sade den lilla versen, och innan hon kommit
till slutet på den, fick hon höra ett larm och ett väsen
i luften ovanför sig, som hon aldrig hört maken till.
Hon höll stadigt i ljusen och stirrade i rutan, men
gav plötsligt till ett skrik och dånade.
Sigbrit kom ut och bar in henne och fick liv i
henne igen. Så gav hon henne ett slag på kinden
och bannade henne med de kraftigaste ord hon kunde
finna på.
Dagen därpå kommo Edle och Vibeke med andan i
halsen.
»Såg du honom?» frågade Edle.
»Jag såg honom», svarade Dyveke.
»Hur såg han ut?» sade Jörgen Hansens dotter
och grep henne i armen.
»Det kan jag inte säga», sade Dyveke. »Men jag
såg honom, och jag skulle kunna känna igen honom
bland tusen män.»
»Jag skall bedja till Guds moder för din själ»,
sade Vibeke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
