Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»I äro galna», sade Edle sorgset och drog armen
till sig.
»Dyveke», ropade Hans med händerna för munnen
inåt skogen.
»Dyveke, Dyveke», ropade Peder.
Alla lyssnade, men intet svar kom. Då sprungo
Hans och Peder och sedan de andra svennerna in
i skogen för att leta efter henne, som de tänkte på,
och de båda flickorna blevo allena.
»Hans bryr sig inte om mig», sade Edle bittert
gråtande. »Om jag får honom till man, kommer han
blott att tänka på Dyveke och vara kall i min famn.»
»Vänd din håg från världen», sade Vibeke. »Jag
har sagt till min fader och moder, att jag inte vill
ha Peder, som är likadan som Hans, utan gå i kloster,
så fort jag fyllt aderton år. Där är jag i godt förvar,
och min själ blir frälst.»
»Det har varit bestämt från det vi voro barn, att
Hans skulle bli min husbonde», sade Edle. »Men nu
har han glömt mig för Dyveke.»
Vibeke såg sig om.
»Vem gick Dyveke med?» frågade hon.
»Hon gick inte med någon. Hon bryr sig inte
om Hans och inte om någon i hela staden. Hon
drömmer om en sällsam lycka, som stjärnorna lovat
henne, och när hon tänker på det, ser hon inte åt
mig heller.»
Vibeke lade armen om hennes hals, och de gingo
tillsammans mot lunden.
»Var blir hon av, din Dyveke?» frågade konungen.
»Det går sannerligen lustiga saker för sig under
vaknatten, och jag kan förstå, att det inte är annorlunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
