Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Bergen än i Köpenhamn. Om jag vore en hederlig
borgare, skulle min dotter aldrig få lov att vandra
så villsamma stigar.»
»Dyveke händer det intet ondt», sade Erik
Walkendorf. »Det vågar jag min själ på.»
De sutto tysta en stund. Konungen ämnade just
gå, ty han kände sig törstig. Men då lade kanslern
på nytt handen på hans arm och pekade mot lunden.
Dyveke kom ensam gående mellan träden. Hon
hade famnen full av grönt, liksom de andra, och lade
det på högen. Hon stannade ett ögonblick och såg
ut över stranden. Hon log stilla för sig själv, satte sig
framför de gröna kvistarna, knäppte händerna om knät,
gungade fram och tillbaka och sjöng med låg röst:
All världens herre, mild och blid,
hör det, som vi bedje.
Vi prise glade årets tid
Var oss allom nådig Gud med glädje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
