Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans kom fram ur skogsbrynet och ropade nedåt
fjället:
»Dyveke, Dyveke.»
Hon kröp ihop, så att lövhögen dolde henne, och
log illmarigt. Då sprang han in i skogen igen.
»Har jag ljugit, eders nåde?» frågade
Walkendorf viskande.
Konungen nickade. Han reste sig upp och tog ett
steg framåt. Hans skugga föll över fjället, bortemot
Dyveke, men hon stirrade ut i rymden och såg den
inte. Han stod still ännu en stund. Så suckade han
och satte sig bredvid kanslern.
»Vem är hon, Erik?» frågade han.
»Det är Dyveke, som jag talat om», sade Erik
Walkendorf. »Jag vet ingenting annat om henne, än
att hon är dotter till en holländska, som har en bod
på strandsidan. Vacker är hon som en Guds ängel, det
ser I själv. Och folk i staden har sagt mig, att hon
är lika ärbar som någon jungfru.»
Konungen såg från Dyveke till Erik Walkendorf och
tillbaka igen. Det var som om han inte själv visste,
vad han ville. Kanslern förstod, vilket djupt intryck
Dyvekes skönhet gjort på honom och smålog.
»Jag visste nog, eders nåde», sade han, »att om
I finge se Dyveke, skulle I falla i förvåning.
Förundransvärdt ätt en sådan moder fått en sådan dotter.
Det sägs, att trollen stundom bortbyta människobarn
mot sin €gen avkomma. Här kunde man tro, att
änglarna lagt ett himlabarn i Sigbrit Willums famn.»
»Ja», sade konungen.
»Låt oss gå bort och tala med henne», sade Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
