Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungen pekade ner över fjället mot staden, men
svarade inte. Då gick kanslern.
Dyveke for upp, när konung Kristian plötsligt stod
bredvid henne.
Han lutade sig ned över henne och såg så på
henne, att hon åter lade sig i lövhögen och slöt ögonen.
»Dyveke», sade han mildt. »Dyveke, lilla duva!»
Hon öppnade ögonen igen och såg länge på honom
och log.
Hans ansikte var så stort, tyckte hon, hans ögon
så betvingande och så goda, de strålade ned över
henne... nu såg hon på hans röda mustascher... på
hans röda mun, som öppnade sig till ett leende, så att
tänderna lyste.
»Dyveke», sade han igen. »Lilla duva!»
»Ja», sade hon.
Han satte sig bredvid henne, så nära, att hans
knä rörde vid hennes, tog hennes hand och höll den
upp i månskenet och såg på den. Hon såg på hans,
som gnistrade av dyrbara ringar.
»Dyveke», sade han. »Vet du, vem jag är?»
»Ja», sade hon.
»Har du sett mig förrän i dag?» frågade han
förundrad.
»Ja», svarade hon igen.
»Var har du sett mig?» frågade han. »Jag har
aldrig förr varit i denna del av Norge. »
»Jag såg eder S:t Lucianatten», svarade Dyveke,
ijag såg er hemma i rutan i min moders bod...»
»Såå», sade konungen och lutade sig närmare intill
hennes ansikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
