Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han var säker på, att Sigbrit inte var den, som skulle
avslå.
Måltiden gick sin gång. Bägarna gingo rundt och
tömdes och fylldes på nytt. Albrecht stod bakom
kungens stol och betjänade honom, Erik Walkendorf
presiderade vid den andra bordsändan. Varje gång
konungen talade, blev det tyst, så ivriga voro alla efter
att få lyssna till hans ord, och så kärnfulla voro
orden och så ovanliga i en konungs mun, att
borgarna studsade och tänkte, att detta var bra likt en saga.
Men konungen satt där bred och stark. Rösten var
djup och ljudlig, ögonen vassa och kloka. Han
liknade minst av allt en man, som pratar bredvid munnen
vid bägaren.
Erik Walkendorf såg, hur glansen i hans blick
ökades, när han lutade sig ned mot Dyveke, som satt
bredvid honom. Han talade mestadels så tyst till henne,
att ingen kunde höra hans ord, och flickan rodnade
och log och blickade lycklig in i hans betvingande ögon.
Måltiden varade länge, men omsider var den över,
platsen röjdes undan och dansen tog sin början.
Först kom det pipor och trummor. Men de
tystnade, när konungen förde fram Dyveke vid handen.
Efter honom kommo Erik Walkendorf med
slottsfogdens fru, därefter Henrik Bagge med Jörgen Hansens
hustru, som måste stödja honom, så att han inte skulle
falla, och sedan en lång rad av borgarnas frejdade
män och kvinnor. De sjöngo, och konungen sjöng
före med hög röst:
Här bor en fruga från Sunnan Riis
Till dottern skall frias med ära och pris,
Men ingenting kunde fästa mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
