Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dyvekes mildhet och skönhet, så tycker jag, att I borde
räkna hennes moder något därav till godo.»
»Det skall jag också», svarade konungen vänligt.
Han satte sig i länstolen igen och trummade på
bordet. Han visste inte riktigt, hur han skulle gripa
sig an saken. Men Sigbrit hjälpte honom över
svårigheten.
»Vad ämnar eders nåde göra med Dyveke?» frågade
hon.
»Jag skall hålla henne i tukt och ära och utrusta
henne på alla de sätt, som det höves och anstår den,
en konung har kär», svarade han. »Jag skall också
tillerkänna er ett passande årsunderhåll för att jag tager
henne från eder "nu, när hon skulle vara ett stöd för
eder på ålderdomen.»
»Jag är ännu inte så gammal», sade Sigbrit. »Jag
väntar mig heller inte något stöd av mitt barn, utan
tänker, att jag kan stödja henne den dag er kärlek är
utbrunnen eller I vänder er håg till en annan kvinna.
Och det skall I veta, att jag ingalunda säljer min
dotter för guld. Vill eders nåde taga henne med sig till
Oslo?»
Konung Kristian nickade.
»Då får I taga mig med också», fortfor Sigbrit.
»I får inrätta det så, att Dyveke och jag få bo på
ett ställe, där I kan besöka henne så ofta I vill, om
också stället är vårt eget. Om I behåller henne hos
eder på Kungsgården, så kommer edert hov att snart
pina livet och glädjen ur min lilla duva.»
Konungen såg tankfullt framför sig. Han förstod
till fullo, att det var reson i Sigbrits ord. Om det också
inte var något märkvärdigt, att konungen hade en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
