Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det dröjde inte länge, förrän djuren upptäckt
biskopens gömställe.
De gjorde ståndskall kring det ihåliga trädet och
prelaten kröp fram blodig, sönderriven och med
brutet ben.
Konung Kristian hoppade av hästen och överföll
sin fiende med vreda ord. Han drog svärdet och
ämnade stöta ned honom, men besinnade sig slutligen
så pass mycket, att han åter stoppade svärdet i
skidan.
»Till tornet med honom igen», befallde han.
»Slipper han undan en gång till, så kommer slottsfogden
att dömas till stegel och hjul. Det skall I veta, biskop
Karl, att om jag inte aktade min kungliga värdighet
så högt jag gör, så skulle jag med egen hand tilldela
eder det straff, I så granneliga förtjänar.»
Biskopen fördes tillbaka till tornet och
konungen for samma dag tillbaka till Oslo.
Men var han vred till sinnes förut, så blev det värre
nu.
Mörk i hågen red han in på Akershus och sade
inte ett ord till Albrecht, när han hjälpte honom att
byta kläder. Tyst satt han i sin stol med händerna
knutna, och ville inte ta emot någon. De anmälde
för honom, att det anländt ett påvligt sändebud, som
hade väntat på honom i fyra dagar, men han slog
med handen och befallde dem att gå.
»Hur mår Dyveke?» frågade han slutligen.
»Hon mår bra», svarade Albrecht von Hohendorff.
»Varje dag, morgon och kväll har hon låtit fråga,
om eders nåde kommit tillbaka.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
