Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungen ämnade brusa upp igen, men hon
öppnade dörren till sin lönnkammare, och han följde efter
henne ditin.
Där berättade hon honom om Izard Gravius och
Didrik Slaghök. Didrik hade varit hos henne igen
och meddelat henne, att han vunnit legaten för deras
plan. Det gällde nu bara, att han fick saken ordnad i
en hast, innan någon av den fångne biskopens vänner
lade sig emellan. Då hade han en avlat, som var god
nog i allmogens ögon, och han kunde ju alltid
efteråt få den bekräftad i Rom.
Konungen blev uppmärksam medan hon talade.
»Tack, Sigbrit», sade han. »I borde bära
kronan och inte jag. Jag skall göra, som I råder mig till,
men nu får I låta mig vara i fred i dag.»
Därpå gick han till Dyvekes kammare. Sigbrit
blev sittande med Albrecht von Hohendorff för att få
höra, vad han hade erfarit av konungens män om
händelserna på Bahus.
»En galenpanna är han», sade hon. »En lättsinnig
pojke.»
»Vågar I tala så om hans nåde?» frågade Albrecht
förskräckt.
»Jag talar om honom, som jag talar till honom»,
svarade Sigbrit. »Säg det gärna till honom, om du
tror att du kan förtjäna något på det.»
»Hur kan I tro, att jag skulle vilja förråda eder,
moder Sigbrit», sade Albrecht von Hohendorff. »Men
om I vill lyda ett godt råd, så passa på tid och
tillfälle bättre, än I hittills har gjort. Hans nåde har
större respekt för eder än för någon annan av rikets
råd. Men sinnet kan rinna på honom, så att han inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
