Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bortrövade. Men hon skakade bara på huvudet och
sade:
»Det tjänar ingenting till. De här duvorna äro min
lycka, de här och inga andra. När de äro borta,
är lyckan borta, och för var och en av dem jag
förlorar, är jag närmare slutet.»
Sigbrit satt och hörde på hennes jämmer och var
hjärtligt uttråkad på den. Hon hade mest lust att
ge henne en örfil, som hon gjorde i gamla dagar,
men det vågade hon inte. Kungen hade kommit på
henne en gång, när det skedde, och han uppträdde
då så hotfullt, att hon för första gången i sitt liv
blev rädd.
Denna afton fattades ännu en av duvorna. Hon
klappade i händerna och lockade.
»Snövit, Snövit», ropade hon och spanade ut i
skymningen, som redan började falla.
Nu kom duvan och blev smekt och förmanad och
instängd bland de andra. Dyveke stod ännu en stund
och såg upp mot slottet, där drabanterna gingo två
och två fram och tillbaka på muren. Därpå vände
hon sig mot sin kammare, drog till dörren och stod
öga mot öga med Edle.
Hon ryggade till, ty hon visste ingenting om
Sigbrits brev till Bergen. Därpå log bon gladt och
räckte fram händerna mot sin barndomsväninna. Men
ögonblicket efter lät hon dem sjunka igen, hon kom
plötsligt ihåg, hur de hade skilts, och Edles ord, som då,
när hennes lycka var så ny, nästan halkat förbi
hennes öra, blevo nu med ens levande för henne. Hon
hade sett både det ena och det andra sedan dess och
kunde inte längre sluta ögonen för svårigheterna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
