Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är min vän. Laga att ni kunna förlikas, ni båda,
annars går det er illa.»
»Jag vet endast alltför väl, att ärkebiskopen är
min fiende», sade Sigbrit. »Min och Dyvekes. Om
jag inte är på min vakt, skall han en vacker dag störta
oss från ers nådes ynnest.»
»Det där är ju inbillningar», sade kungen trött.
»Gå tillbaka till edra räkenskaper och tråka inte ut
mig med orimlig svartsjuka. Jag behöver både er
och Walkendorf mycket väl.»
Därpå gick han in till Dyveke och stannade där
länge.
Hon satt i sin stol och han låg på golvet framför
henne med huvudet i hennes knä. Han gömde ansiktet
i hennes kjortel och hon strök honom genom det täta
röda håret och såg hur hans axlar ryckte som om
han grät.
»Käre herre, är I sjuk?» frågade hon. »Aldrig
såg jag eder sådan förr.»
Kung Kristian lyfte på huvudet och såg på Dyveke.
Hans blick var sådan, att hon plötsligt blev rädd, tog
till sig händerna och lutade sig tillbaka i stolen.
»Dyveke, min lilla duva, skrämmer jag dig?» sade
han. »Vågar du inte se in i mina ögon, då de äro
onda? Stryk mig genom håret, som du gjorde nyss,
det är som om all världens balsam föll över min själ,
när du gör så.»
Åter lade han huvudet i hennes knä och hon strök
hans hår. Länge sutto de tysta så. Sigbrit tog i
dörrlåset, men släppte det igen som om hon blivit
Rfskräckt för sin avsikt. Nu hörde de henne och
Edle tala i rummet bredvid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
