Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nu kommer kungen», sade hon. »Och då måste
jag vara ensam.»
»Kommer han? Får jag se honom?» sade Edle.
»Du får se honom många gånger, om du stannar
hos mig», sade Dyveke. »Men inte i kväll, han är
trött av alla statssaker, och då vill han inte prata
med andra än med mig. Och i morgon far han till
Köpenhamn och skall resa rundt hela Danmark och
hjälpa konung Hans att hålla räfst. Då blir det nog
långa dagar, som du skall förkorta åt mig, och då
skola vi ha det fröjdefull tillsammans.»
Sigbrit tog emot kungen med beskedet att Edle
kommit dit och var hos Dyveke.
»Laga, att hon kommer undan», sade han endast.
»Eders nåde kan väl tala litet med mig först om
statsangelägenheterna», sade Sigbrit. »Jag har legat
vaken hela natten och gjort upp hur fiskeriet i de
norska fjordarna skall ordnas. Det är väl inte mer
än rimligt, att eders nåde offrar en halvtimme på mitt
arbete medan flickebarnen prata ut med varann.»
Kungen skakade på huvudet. Hans ögon voro
blodsprängda och Sigbrit märkte, att han var
upphetsad, som ofta på senare tid. Hon tänkte, att det
var något som gick honom till sinnes, som hon inte
visste om.
»Har I straffat ärkebiskopen i Trondhjem för
hans uppstudsighet?» frågade hon.
Konung Kristian lade sin hand på hennes axel och
Sigbrit kände att den var tung.
»Sigbrit Willums», sade han, »Erik Walkendorf har
fått min förlåtelse, som det inte var svårt för mig att ge
honom, eftersom han förlöpte sig av godt uppsåt. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
