Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
past det dyrbara bohaget en blick, hon tänkte bara
på sitt vackra hus däruppe i Oslo och grät för den
tid, som nu skulle komma. Hon visste inte, var kungen
var eller när han kom. Hon kände inte de människor,
hon nu skulle vara tillsammans med. Hon mindes blott
Hans Faaborgs lismande ansikte och tyckte, att det
var märkvärdigt, att konungen hade skickat en sådan
man att mottaga henne.
Nu hördes hästtrav utanför. Hon såg en riddare
och några svenner, som hoppade av hästarna ute på
gården. Hon hörde röster, som hon inte kände igen,
och bland dem Edles, som lät munter och klar.
Hon föll åter in i sina tunga tankar, men så
öppnades dörren och Edle ropade på henne.
»Dyveke», sade hon. »Det är en av konungens
hovmän, som vill hälsa på oss. Ack, Dyveke, en så
vacker riddare har jag aldrig i mitt liv sett.»
Dyveke gick ned till de andra, och där stod
Torben Oxe med vårdslös hållning midt i sälen med sin
sammetsbarett på huvudet och vred mustascherna. När
han fick se Dyveke, ryckte hän till, överraskad av
hennes stora skönhet, gjorde en hälv bugning liksom
mot sin vilja, tog av sig baretten och satte den på sig
igen.
»I kan godt lägga från eder mössan, herr Torben,
om bruket är sådant i Danmark», sade Sigbrit, som
satt på en stoppad bänk i vrån med hakan stödd mot
käppen. »Denna unga kvinna är min dotter. Den
andra är dotter till hövidsmannen på Bergens hus, herr
Jörgen Hansen, om I känner till honom.»
Torben Oxe strök av sig baretten och bugade sig
så höviskt han kunde i sin förlägenhet. Han
n — Dyveke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
