Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
önskade, att han farit fram litet mindre bryskt. Och så
kunde han inte låta bli att hela tiden stirra på Dyveke, som
var så vacker och hade så sorgsna ögon.
»Och så är det jag kvar», fortfor Sigbrit. »Jag
kallar mig Sigbrit Willums, nu vet I det. I säger,
att I är konungens hovman. Har I någon hälsning
från hans nåde?»
»Nej», svarade Torben. »Hans nåde har ännu inte
kommit till staden. Jag visste heller inte, att I och
er vackra dotter redan anländt. Jag red hit ut
enligt herr Esge Bildes önskan för att se, om allt var
klart till edert mottagande.»
»Då kan I med godt samvete rida härifrån igen»,
sade Sigbrit. »Här fattas ingenting utom hans nåde,
och han kommer nog.»
Torben Oxe bugade sig nu helt höviskt för Dyveke
och Edle och red därifrån. På vägen red han förbi
Hans Faaborg och Rolf Madsen.
Skrivaren ropade an honom.
»Har I sett hans nådes frilla, herr Torben?»
Torben Oxe mätte honom med en hånfull blick
och svarade honom inte.
»Han är stor nu, där han rider», sade skrivaren.
»Den dag kan väl komma, när han blir mindre.»
Dagen därpå kom konungen till staden och fick
genast underrättelse om Dyvekes ankomst. Han red
ditut, så snart han hade klädt om sig efter resan, och
Dyveke gav till ett rop, när hon fick se honom, och
kastade sig om hans hals och grät och skrattade om
vartannat.
»Dyveke, min lilla duva», sade han, »du flög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
