Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vetat, att I förr eller senare måste förmäla er! Så länge
gamle kungen levde, kunde I skjuta upp det, men
nu är det platt omöjligt mer.»
»Jag kan inte undvara Dyveke», sade kungen.
»Ja, kan I inte det», sade Sigbrit, »så får
drottningen dela eder älskog med henne.»
Kungen såg hastigt upp.
»Minns I, att jag en gång frågade, om Dyveke var
er dotter?» frågade han. »Nu spörjer jag det igen.
Det tycks mig vara fast omöjligt, sådant tal som I för.»
»Visserligen är Dyveke min dotter», sade Sigbrit.
»Skulle jag annars ha släpat henne med mig till
Bergen från Lier? Barnet kunde ju inte vara annat
än en börda för mig, och inte kunde jag veta, att hon
skulle bli en konungs frilla.»
»Dyveke dör, om hon inte får träffa mig mer.»
»Men det får hon ju. Om I också inte kommer
varje kväll, kommer I varannan. Men det må gå
som det vill. Eders nåde erinrar sig väl, att jag inte
kom till honom med min dotter?»
»Det gjorde I ej», svarade kungen. »Men varför
säger I det nu?»
»För att jag vill påminna ers nåde om, att jag inte
fikar efter egen fördel», sade Sigbrit. »Det är sant,
att jag bad, att min broder skulle bli anställd vid
Bergenshus. Men det är inte mindre sant, att jag var
den första, som rådde eder att jaga bort honom, då
det visade sig, att han inte var ämbetet vuxen.»
Kungen nickade.
Men så vaknade ändå misstron plötsligt hos
honom. Han sneglade på Sigbrit, först lurande och
oförmärkt, men så lutade han sig häftigt fram och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
