Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på henne. Hon hade förut lagt så föga märke till
honom, men nu erinrade hon sig både det ena och
det andra och blev osäker.
»Visa mig nu hans nådes kammare», sade hon.
»Och sedan gå vi genast tillbaka, där vi kommit ifrån
och där vi höra hemma.»
Slottsbefälhavaren gick före, öppnade dörrar och
stängde dem igen och slutligen stodo de i konungens
kammare.
Edle kände på de dyrbara tapeter, som hängde i
sälen utanför, men Dyveke stod och såg sig med
rörelse omkring i det lilla rum, där hennes käre herre
bodde, när han inte var hos henne.
Kammaren var liten, men välvd och hög i taket.
Där funnos ett bord och en stor armstol. På bordet
stod ett vackert snidat krucifix, ett bläckhorn och lågo
många dokument. Tvärs över dem låg en
damascenerdolk med elfenbensskaft. Hon gick fram och rörde
vid dolken, men släppte den strax igen, vände sig om
och såg på konungens säng, som stod ut från väggen,
bred och hög, med blåmålad och förgylld
sänghimmel samt övertäckt med ett vackert och brokigt täcke.
Torben Oxe stod så tätt intill henne, att han
snuddade vid hennes axlar. Men hon märkte det inte.
»Här sover hans nåde, när han inte är hos er,
Tackra Dyveke», sade han. »Dock påstå de, att
drottningen är med barn.»
Dyveke såg inte ens åt honom.
»Gud signe hennes liv», sade hon.
Då grep Torben Oxe hennes hand och drog henne
häftigt intill sig. Förgäves försökte hon rycka sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
