Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och i detsamma lyfte han upp henne och kastade
henne på kungens säng.
Dyveke skrek, och i detta nu stod Edle i dörren.
Hon stannade där endast ett ögonblick och drog sig så
tillbaka. De hade inte sett henne, men hon hade
sett dem.
Dyvekes rop bragte ögonblickligen Torben Oxe
till besinning. Han såg sig ängsligt omkring, men
ingen kom.
Därpå hjälpte han henne upp, skrattade tvunget
och förde höviskt hennes hand till sina läppar.
»Bevars, så olyckligt I föll, fru Dyveke», sade han.
»Det var tur, att ingen av hovfolket såg det. Det
kunde ha givit anledning till månget skämt.»
Dyveke sprang förbi honom mot dörren.
»Kom, Edle, låt oss gå», sade hon.
Hon lade inte märke till Edles minspel, och det
gjorde inte Torben Oxe heller, när han pratande och
skrattande följde sina gäster till porten. Där tog han
avsked, säker på, att ingen hade märkt något och
övertygad om, att Dyveke inte skulle säga något till
kungen.
Men Dyveke gick in i sin kammare, lade sig på
bänken och grät bittert.
Hon kände, att hon varit utsatt för något ondt
och fult och visste inte vad hon skulle göra. Hon
tänkte inte ett ögonblick på vad Torben Oxe hade sagt
om hans nåde och henne. Inte heller tänkte hon på, om
det var sant, att drottningen skulle få ett barn. Om
hennes käre herre vilade i sin drottnings famn eller ej,
hade hon aldrig ägnat en tanke. Hon visste, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
