Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejsarens hov, tills hon hade funnit en furstlig herre,
som kunde älska henne.»
»Hon älskar min käre herre», sade Dyveke sakta.
»Hur skulle hon kunna älska mig, som aldrig varit
god mot henne?» sade konungen. »Det är prat,
prästernas prat, att hustrun skall älska sin man och
mannen sin hustru. Hon dör däruppe på slottet av köld
och ensamhet. Thomas fältskären har sagt mig, att
hennes sår sitter i hjärtat, och han kan inte hjälpa
henne, och jag kan heller inte.»
Dyveke satt och såg på sina händer, som lågo
hopknäppta i knäet.
»Jag vet, att hon fick eder kär, den första gången
hon såg edert konterfej», sade hon.
»Löjligt prat», sade konungen otåligt. »Ingen kan
bli kär i ett porträtt.»
»Men det blev jag», sade Dyveke gladt och såg
upp. »Jag såg eder St. Lucianatten i rutan
livslevande som I står här, och jag älskade eder från den
stunden och drömde om eder tills I kom.»
»Det är en annan sak», sade konungen.
Men Dyveke böjde huvudet och talade så sakta,
att han knappast kunde höra det.
»I kommer också till drottningen en gång, min
käre herre.»
De talade icke mera om det, ty det var inte mera
att säga. Hans nåde bröt tidigare upp än han
eljest brukade, och gick till Sigbrit i hennes kammare och
satte sig där.
»Drottningen dör, Sigbrit Willums», sade han.
»Jag har hört det», svarade hon. »Och det vore
illa, om så skedde. Då måste eders nåde ånyo ut på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
