Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne. Hon teg bara med att Dyveke hade ropat på
hjälp, men om hon också hade sagt det, hade det
ingenting betydt, ty Hans Faaborg var karl till att själv
sätta ihop en historia, så att han kunde ha nytta av den.
Och aldrig hade han snokat reda på något som
fyllt honom med en sådan glädje som detta. Om han
meddelade konungen detta, då kunde han vara säker på
att störta Torben Oxe. Kanske kunde han själv få hans
plats...
Han tänkte sig så in i vad som skulle ske, att han
genast friade till Edle, och upphetsad som hon var,
lovade hon att skänka honom sin hand, om han bara
lyckades kräva en ordentlig hämnd på Torben Oxe.
»Men skona Dyveke så mycket ni kan», sade hon
ädelmodigt. »Om hon också inte har varit emot mig,
som hon borde, så vill jag dock inte störta henne
fullkomligt i olycka.»
Hans Faaborg rusade sin väg, säker på att denna
gång ha gjort ett bättre kap än någonsin förr.
Konungen var inte i staden, men skrivaren kunde
inte ge sig till tåls, tills han kom. Han red för att
möta honom till Helsingör, inträdde nerdammad och
andtruten i hallen på slottet, där konungen satt, och
omtalade alltsammans.
Men han fick lida den smäleken att icke bli trodd.
»Jag har varnat dig en gång, Hans», sade hans
nåde. »Låt gå för ditt skvaller för övrigt, men rör du
vid Dyveke, så går det dig illa.»
»Inte vid fru Dyveke, utan vid Torben Oxe»,
svarade skrivaren, som kände, att han nu måste fortsätta.
Han gav ånyo en beskrivning på hela uppträdet,
och svor vid sin eviga salighet på, att han själv hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
