Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sett det. Han hade kommit gående genom gemaken,
utan att ana, att Dyveke var på slottet. Då hade han
hört röster i konungens kammare och tittat dit in
och fått se Dyveke och Torben i hans nådes säng.
Då skrek hon ...
»När hon skrek, så låg hon väl inte där av egen
fri vilja», sade konung Kristian.
»Hon skrek, när hon fick se mig», sade skrivaren,
»Och herr Torben rusade upp och hjälpte upp henne
och skrattade och pratade och skämtade om lek och
otur och annat sådant för att överskyla det.»
Konungen satt tyst med rynkad panna och stirrade
framför sig.
Misstrogen som han var av naturen, kunde han
inte förstå, hur skrivaren skulle våga omtala något
dylikt, om det inte åtminstone funnes någon sanning i
det. Om också skrivarens hat till Torben kunde
förleda honom till de största lögner, så måste han i alla
fall veta, vad han riskerade med detta.
Därpå reste han sig hastigt och befallde Hans
Faaborg att gå.
»Inte ett ord mera om detta», sade han. »Jag tror
inte ett ord av vad du säger mig. Du har väl haft
syner, eller också har det hat, du hyser för Torben
Oxe, förblindat dig, så att du inte själv vet, vad du
säger. Men kommer du en gång till med slika
gemenheter, så kan du tryggt lita på, att du inte oftare skall
få tillfälle att komma med lögner.»
Skrivaren bugade sig ödmjukt och gick. Han hade
inte vunnit den seger, han hade hoppats på. Men han
hade märkt, att misstanken grodde i konungens sinne,
och tänkte, att den kunde väl växa med tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
