Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inte heller kunde hon misstänka Dyveke. Det slog
henne plötsligt, att Edle måtte ha sett mera än de visste
av och talat om det.
Mon kallade in Jörgen Hansens dotter, utfrågade
henne och fick undvikande svar, gav henne en örfil
och fick veta alltsammans. Under strömmande tårar
bekände Edle sin kärlek till Torben Oxe och hur hon
av svartsjuka hade anförtrott sig åt Hans Faaborg
och lovat att gifta sig med honom.
»Jag tror inte, att den där ynklige skrivaren kan
tänka på giftermål än så länge», sade Sigbrit. »»Bort
med dig! Med första fartyg, som går, skickar jag dig
tillbaka till din fader.»
Därpå gick hon till Dyveke och ålade henne att
neka till allt, om konungen frågade. Hon förklarade för
henne, hur farligt det skulle vara att erkänna även
det minsta, sade henne, att Hans Faaborg säkerligen
hade ljugit för hans nåde och lovade, att han skulle
få sitt straff.
Dyveke hade ännu icke hunnit hämta sig från sin
förskräckelse, innan kungen stod framför henne. Han
såg genast, att hon tyngdes av oro.
»Dyveke, min lilla duva», sade han. »Är du sjuk?»
»Nej», sade hon och lade armarna om halsen på
honom. »Nu är jag frisk igen, när min käre herre
kommit tillbaka, men väl led jag, när I var borta. Jag
såg eder också från mitt fönster, när I red in genom
slottsporten, men I kom inte genast hit som eljest
alltid är eder vana. Har jag förtörnat eder, så säg det,
och låt mig inte plågas.»
Konung Kristian lade händerna på hennes axlar
och höll henne ifrån sig och såg länge på henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
