Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Dyveke, min lilla duva», sade han. »Jag ville
gärna veta, om du skulle kunna bedraga din käre
herre.»
»Hej», svarade Dyveke och skrattade.
Han såg på hennes ögon, att hon talade sanning.
Han tog henne i knä och omtalade för henne allt vad
han hade hört av Hans Faaborg. Hon blev så
förfärad över att höra historien, sådan skrivaren utlagt
den, att det föll sig lätt för henne att som Sigbrit
befallt henne, svära på, att det var lögn alltihop.
»Jag var på slottet», sade hon, »med Edle och herr
Torben. I och drottningen voro borta, och jag ville
gärna en gång se den kammare, där I är, när I
inte är hos Dyveke. Jag fick se den och bad för eder
själ vid krucifixet, som stod på bordet. Annat har inte
skett, och Hans Faaborg har skamligen ljugit på mig.»
»Dyveke, min lilla duva», sade konungen.
Redan dagen därpå förde Sigbrit Edle ombord på
ett tyskt fartyg, som skulle gå till Bergen. Hon
tyckte, att det var rådligast att ha henne borta, om det
skulle bli något mera av historien. Därpå talade hon
med kungen om Hans Faaborg.
»Lämna den saken åt mig!» sade konung Kristian.
Sigbrit förstod av hans min, att skrivaren skulle
få ett tillräckligt straff.
Emellertid gingo dagarna, och hans nåde lät inte
förmärka något. Han var tvärtom särdeles nådig mot
Hans Faaborg, underhöll sig mer än vanligt med
honom. Han tog honom till och med in till sig i sin
brevkammare en gång och lät honom berätta historien
om Dyveke och Torben Oxe en gång till.
»Inte för att jag tror det», sade konungen, »men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
