Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tro inte, att jag lastar Dyveke för den synd, hon
har begått», sade hon. »Gud skall döma henne, och
inte jag. Om jag själv hade varit en jungfru av ringa
stånd, och konungen hade kastat sina blickar på mig,
så hade jag också följt honom dit han hade befallt.
Inte heller behöver I frukta för, att jag skall göra henne
något ondt.»
»Det fruktar jag heller inte för, eders nåde», sade
Sigbrit. »Men det I vill, kan inte ske. Konungen
skulle bli mycket ond, om han finge veta det, och
svårligen förlåta mig det. Han skulle heller inte tycka,
att det vore rätt gjort av eders nåde.»
»Jag lovar för visst, att jag ingenting skall säga
till konungen om det», sade Elisabeth sakta.
»I kan väl bara lova för eder själv, eders nåde»,
sade Sigbrit. »Var säker på, att Dyveke skulle säga
det till konungen. Endast en gång har jag bedt henne
förtiga något för honom, och det har vållat henne
en sådan pina, att hon säkerligen aldrig gör det mera.»
Drottningen rodnade och reste sig hastigt. Så
vände hon bort huvudet och sade lågmält liksom förut:
»Vad var det för en sak, som eder dotter förteg för
min herre?»
»Det har jag inte lov att tala om», svarade
Sigbrit Willums. »Förresten var hela saken av ringa
värde. Det var en av hovmännen, som bad om hennes
kärlek.»
Drottningen sade inte mera och bjöd sin gäst
farväl utan att se på henne. Sigbrit Willums gick bort
samma väg som hon kommit, men när hon kommit ut
ur slottet, stannade hon en stund och såg på porten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
