Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andhämtning var tung. Stundom tog hon för sig med
händerna. Än log hon och än grät hon tröstlöst som ett litet
barn.
»Dyveke», sade Sigbrit.
Hennes röst var så mild, att ingen hört den så på
många år, men Dyveke hördie det inte. Sigbrit gick
till sin kammare och blandade till en läkedryck, som
hon kände till.
»Drick, Dyveke», sade hon, »så blir du bra igen.»
»Min käre herre», sade Dyveke.
Sigbrit ville ge henne drycken, men hon bet ihop
tänderna så hårdt, att det inte var möjligt att få den
i henne. Den spilldes ut på hennes kläder. Bägaren
föll ur Sigbrits händer, och hon såg sig rådvill
omkring.
Då kom Thomas fältskär, förundrad över att den
kloka Sigbrit hade behov av hans råd. Men när han
fick se Dyveke, blev hans ansikte allvarligt.
Han kände på hennes fötter, som redan voro kalla,
och befallde tärnorna gnida dem. Han vek undan
ärmen på hennes vita arm och stack med sin lancett,
så att blodet sprutade.
Dyveke rörde sig inte. Hennes andning blev allt
svagare och svagare, och hon öppnade inte mera sina
ögon.
Hon dör», sade Sigbrit Willums.
»Det står i Guds hand», sade Thomas fältskär.
Sigbrit sköt undan honom, lyfte henne i sina
armar och lade henne på sidan.
»Dyveke, Dyveke», sade hon med munnen intill
hennes öra.
Dyveke vände sig om. Långsamt öppnade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
