Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kärlek hon tagit, tänkte mildt på henne och önskade se
henne.
Då kände hon plötsligt ett stygn i hjärtat och
lutade sig tillbaka i stolen.
Hon kom att tänka på Hans Faaborg.
Hon blundade och såg för sin syn hans
förtorkade kropp hänga i galgen. Rummet fylldes med
ljudet av hans benknotor, som rasslade för vinden. Så
tyckte hon, att han blev levande igen och förbannade
henne för att hon hade dödat honom.
Hon vek undan och sträckte avvärjande fram
händerna. Svetten pärlade nedför hennes panna. Hon
skrek och skrek igen, och så föll hon.
Sigbrit Willums stod lutad över sin dotter.
Tärnorna hade kommit på Dyvekes rop och funnit
henne avdånad på golvet. Förfärade hade de sprungit
därifrån och ropat på Sigbirit. Nu låg Dyveke på
bänken, vit och feberhet, med slutna ögon och darrande
i hela kroppen.
»Dyveke», sade Sigbrit hårdt.
Dyveke slog upp ögonen, men slöt dem strax igen.
»Min käre herre», sade hon.
Sigbrit ruskade i henne och bannade tärnorna, som
stodo och gräto och inte visste någon levande råd.
»Knäpp upp hennes kjortel», sade hon. »Tag hit
vatten, din dumbom, och stå inte och skrik, som om
det vore du, som var sjuk. Spring efter Thomas
fältskär, Elsebe.»
Tärnorna sprungo enligt hennes befallningar. Själv
satte hon sig på kanten av bänken och såg på sin
dotter.
Dyveke var lika vit om kinden som hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
