Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stor kärlek till henne och njöt hennes gunst, när eder
konung var borta.»
»Då ljög han», sade Torben Oxe djärvt.
Konungen log och såg vänligt på honom.
»Jag tänkte det också själv», sade han, »och jag
sade heller ingenting till eder om det. Men nu, när
Dyveke är död och Hans Faaborg fått sitt välförtjänta
straff som tjuv och bedragare, så kan I väl säga mig,
om det ändå inte var något i det.»
»Så vänligt som I frågar mig, eders nåde, skall jag
säga det», svarade Torben Oxe. »Sant är, att jag
hyste kärlek till fru Dyveke och det kunde ju inte
vara annat, så ofta, som jag såg henne och talade vid
henne, ty så fager som hon fanns icke en kvinna i
edra riken. Men det är lika sant, att hon avvisade mitt
frieri och att jag aldrig njöt hennes gunst.»
Konung Kristian reste sig långsamt från stolen.
Ögonen voro röda och läpparna skälvde. Ingen av
hans män hade förr sett honom så upphetsad.
Han lyfte handen och pekade på Torben Oxe.
»Mogens Gjöe», sade han, »min hovmästare och
rikets marsk, grip Torben Oxe och kasta honom i
tornet. »
»Eders nåde», sade Mogens Gjöe.
»Grip honom!» sade konungen.
Torben tog ett steg fram. Han var blek och såg
sig osäkert omkring på de andra hovmännen.
»Eders nåde gör mig orätt», sade han. »Jag ber
eder höra mig...»
»Grip honom», sade konungen och stampade i
golvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
